verkligheten

Idag slog det mig, igen
att jag och Max gjort slut. Det känns konstigt
Jag fick blåmärken av slaget.
Att veta att vi inte kommer sova tillsammans,
leva tillsammans, som vi sa att vi skulle.
Det känns nästan som att vi tvingar oss att skiljas.
Men jag tror inte det. Vi är nog bara inte kära.
Det övergick till att vi var irriterade och undvek varandra.
Men ingen vågade säga något. Jag tänker våga säga nu
att jag kommer sakna honom, dig.
Jag kommer saknar dig, du var bra för mig.
Och jag hoppas jag kommer över det. Jag har mått bra
fram till nu. Jag blev helt plötsligt jätteledsen.
Som jag sagt, att veta att du kommer vara kär i någon annan.
Det gör rätt ont. Det är dig jag spenderat 2 år och 2 månader med.
Jag är van vid dig, och jag känner dig, och tvärtom.
Det var bra 2 år och 3 månader. Jag har trivts jättebra.
Därför gör det ont att det är slut nu.
Jag hamnar i svackor, då allt känns rätt meningslös.
Och man bli överöst av en känsla av melankoli och, nåt.
Jag hittar inte riktigt ordet. Men det är ingen bra känsla.

Jag ska däremot ta detta som en nystart
Jobba med mig själv. Leva annorlunda,
jag tror jag behöver det.
Men ändå, jag kommer sakna dig.
Och jag älskar dig :)

Jag har ju inte ens hämtat mina saker hos dig.
Jag kommer förmodligen gråta då.

Usch, jag hatar det här.
Det blev Azure Ray-November ändå.